Hur vanlig är monoklonal gammopati?

Video: Hur vanlig är monoklonal gammopati?

2024 Författare: Michael Samuels | [email protected]. Senast ändrad: 2023-12-16 01:52

Vem är mest utsatt för att få monoklonal gammopati av obestämd betydelse (MGUS)? MGUS är mer allmänning hos äldre individer. Individer över 50 år har en 3-5% chans att få MGUS. Den högsta förekomsten är hos personer som är 85 år eller äldre.

På samma sätt, hur vanligt är MGUS?

MGUS är en allmänning tillstånd som ökar med åldern. Omkring en av 30 personer i åldern 50 år eller äldre kommer att ha tillståndet och detta stiger till var tjugo personer över 70 år och till nästan var tionde person över 85 år. Det är ungefär 1,5 gånger mer allmänning hos män än hos kvinnor.

Dessutom, hur stor andel av MGUS blir till multipelt myelom? Plasmacell MGUS är stabil men kan sporadiskt utvecklas till multipelt myelom (MM) i genomsnitt 1% per år.

Vilka är då symtomen på monoklonal gammopati?

Symtom. Personer med monoklonal gammopati upplever i allmänhet inga tecken eller symtom. Vissa människor kan uppleva utslag eller nervproblem, t.ex. domningar eller stickningar . MGUS upptäcks vanligtvis av en slump när du har ett blodprov för ett annat tillstånd.

Är MGUS sällsynt?

IgM MGUS . Detta påverkar cirka 15 procent av de med MGUS . Den här typen av MGUS riskerar a sällsynt cancer som kallas Waldenstrom makroglobulinemi, liksom lymfom, AL -amyloidos och multipelt myelom. Lätt kedja MGUS (LC- MGUS ).

Rekommenderad:

Hur vanlig är äventyrarpersonligheten?

ISFP är cirka 8-9 procent av USA: s befolkning och är kända för sin lättsamma natur och sin äventyrsanda-så mycket att ISFP har fått smeknamnet”äventyrarpersonligheten”. Kända ISFP: er inkluderar Marilyn Monroe, Michael Jackson och Britney Spears (bland många andra)

Vad orsakar polyklonal gammopati?

Polyklonala gammopatier har många orsaker, oftast kroniska infektionssjukdomar, nonlymphoid neoplasi och immunförmedlade störningar (se tidigare i detta avsnitt). Monoklonala gammopatier orsakas vanligtvis av lymfoproliferativa störningar (t.ex. plasmacellneoplasi, B-celllymfosarkom)